Mats Hallberg intervjuar Sven Wolter

Vi träffas en eftermiddag i Stadsteaterns innandöme. Hemvändaren Sven som fortfarande får kvinnorna att köa för biljett. Undertecknad som gått från ombud till recenserande skribent. Vår stund ihop varar omkring hundra minuter. Tror att det generösa bemötandet kan förklaras av mina frågor, vilka sporrade till långa utläggningar.  Kan dessutom vara så att han blev extra exalterad (min penna hade svårt att hålla jämna steg med snabbprataren) av att nå ut i facklig press.  Förutsättningarna för en god stämning underlättades av mina anspråkslösa gåvor. Texter om gemensamma vänner, några hälsningar samt ett ex av fackliga tidningen På alla plan. ”Verkar vara gedigen”, var Svens kommentar.

Dessutom ögnade Sven igenom min mors sparade teaterprogram, som han fick låna. En iscensättning som väckte känslor. Han hittade en ung Eva Bergman från Den Kaukasiska kritcirkeln, Tomas von Brömsen i en liten biroll från Gustav III, åtskilliga kollegor som gått bort och den första kvinnan han friade till.  Förevändningen för intervjun var förstås pågående succén på Göteborgs Stadsteater. Den mycket engelska pjäsen Påklädaren som filmades på 80-talet med en utlevande Albert Finney.

Inte helt olikt Albert & Herbert bjuder Wollter tillsammans med Tomas von Brömsen på stor teaterkonst. Övriga i ensemblen har blivit kallade staffagefigurer, men Sven vill lyfta fram samtliga medverkande. Marie Delleskog och Carina Boberg bör enligt mig lovordas särskilt. Deras figurer tar verkligen plats. Påklädaren är en berikande berättelse om beroende och besatthet.  Allt leder fram till en oerhört gripande slutscen. Sällsynt att skåda och en ynnest att få ta emot.

Vad vill ni förmedla, undrar jag? Sven tycker att ordvalet låter byråkratiskt. ”Man kan ställa sig frågan varför spelar ni pjäsen och vad vill vi med detta?” Efter denna retoriska figur kommer ett långt svar om rollen och pjäsen. Motiven är flera. Å ena sidan att få skoja med skådespelare och underliga människor som ägnar sig åt att vistas i en specifik miljö. Regissören Eva Bergman vill att de ska lira pjäsen, fast de tillåter sig ändå lustfyllda entréer. ”Om man tar vårt yrke och vårt liv på allvar då kostar det”, sammanfattar Sven, efter att ha citerat ur Sir Johns monolog om att blotta sig och ändå fortsätta. 

Finns andra mer existentiella skäl: ”Ge folk en upplevelse i det komplicerade att vara människa och konstnär.” I spetsen för sökandet efter kärlek återfinns den försmådde homosexuelle påklädaren och förmodligen även huvudpersonen, vars kärlek till sig själv och teatern blir hinder som inte kan passeras. Kamera stor nog att filma mig finns inte, är en replik Sven återger, från en gestalt som samtidigt är liten som en mus. Mitt ”intervjuobjekt” menar att här finns något att känna igen för alla. ”Allt hämtar man från sig själv, men jag är inte lika egocentrisk, inte lika utsatt. Sir John har ett stort ansvar och kan inte sluta.” Wollter anser att historien kretsar mycket kring mänskliga tillkortakommanden. Han betonar vikten av att den utspelas under andra världskriget i en småstad utsatt för bombanfall. 

Åldrandets problem är ett tema som går igen också i filmen En sång för Martin. Här jobbade den mångsidige skådespelaren mycket med hur kroppsspråket förändras av sjukdom. Skillnaden är att hos Martin är det hjärnan som ställer till det, medan det för Sir John är hjärtat som inte orkar.  Den stort uppslagna intervjun i GP, som Sven var mycket nöjd med, fokuserar på ämnet skådespeleri. Mer om själva hantverket hann vi inte med.

 Nyligen träffade jag helt kort Håkan Nesser. Han poängterade att Van Veterens uttolkare var närmast oförtröttlig och manade på övriga i filmteamet, trots sin aktningsvärda ålder. Sven har alltid haft många bollar i luften. Under tonåren mer intresserad av fotboll och Robin Hood än skolgången på Hwitfeltska. Andra intressen var litteratur och filosofi, vilka tillsammans med stor trångboddhet och jobb som springsjas, kan ha varit någon slags grogrund till engagemanget hos R:arna. Hur han blev aktiv i vad som nu heter Kommunistiska partiet, missade jag att fråga.

Sven tror i alla fall att den orubbliga hållningen kan ha gett honom ökad respekt. Partiet hade en hejdundrande jubileumsgala på biograf Draken i början på året. Wollter med kör utgjorde ett mäktigt finalnummer framförandes Dan Berglunds De mördades fria republik. Låten återfinns på CD:n Sånger från det tjugonde seklet utgiven för ett par år sedan. Här hörs kampsånger och dikter från när och fjärran. 

Hur uppstod lusten att göra skivan? ”Mitt urval, sånger jag hållit på och framfört på möten. Jag är ingen sångare utan ägnar mig åt en slags sjungande recitation, enstaka låtar har funnits bevarade. Då jag härom året gjorde I väntan på Godot fick jag förfrågan från Proletär Kultur. Gällde att passa på och samla ihop material nu när tiden håller på att löpa ut.” Ska tilläggas att producenten Bernt Andersson är identisk med den eminente pianisten i Påklädaren. Nu har man snackat om att göra CD med bara Brecht. Denna gång ska fler sjunga.    

Eftersom jag intervjuat flera som var med i Tältprojektet är jag nyfiken på åldermannens tankar. ”Värdesätter Tältet MYCKET högt, mitt yrkesliv kan delas upp i före och efter. Alla såg vi denna turné som en milstolpe både för oss och musikaliskt även för proggen. Bortsett från teatergruppernas anslag, genomfördes detta allkonstverk utan något bidrag från myndigheterna. Vi fick in pengar genom stödgalor, kunde köpa lastbilar och gaffeltruckar (finns foto på Christer Boustedt med saxofon på truck). Mot slutet av turnén kunde en jättelång karavan av fordon fotograferas på Ölandsbron. Ut ur Tältet växte Angereds Teatern fram. Blev ett underbart möte från grunden med förorten, nya vägar att närma sig människorna, ett nytt sätt att jobba som lärde mig mycket.”    

Wollter har många kloka åsikter om kultur i rörelsen. ”Gillar att Juholt vågar vara våghalsig, tar tjuren vid hornen” (obs intervjun gjordes före mediadrevet mot partiledaren). Sven tycker att konstnärliga uttryck måste integreras i det fackliga och undrar hur vi annars ska kunna ta ledningen och makten. Att LO skurit bort kulturen är som att lämna över bollen. Och detta fast vi har en hopplös kulturminister. ”Hur gör man ett möte så att det inte bara blir paragrafer”, är en berättigad fråga. Om kulturinslaget på facksammankomst ses främst som underhållning, anser Sven att syftet förfelas.   ”Är oerhört viktigt hur vi talar till varandra.” Störd blev han av att folk drack för mycket alkohol och inte kunde hålla käft, när han läste dikt i soloshow på Nalen på ett stort fackmöte.

Sven saknar tiden då man pratade politik på gator och på scen. Idag idkar teaterarbetare en slags självcensur. Han anser att konstens och samhällets livskurva överensstämmer, medger att vänstern begått misstaget att tro nu är vi framme. Tiderna har blivit osäkra, medbestämmande är lågt prioriterat. Han beklagar att man självmant avstår från det häcklande som fanns i Kåldolmar & Kalsipper och hos Frank Gunnarsson. Apropå en situation från etermedia, på begäran är berättelsen borttagen, så hävdar Sven att ingen hindrat honom från att vara satirisk.

Rubriken är som ni förstår ett direkt citat. Ändå är denne känslige och noggranne skådespelargigant känd för allmänheten genom roller på film och TV. Raskens, Hemsöborna, Änglagård, Mannen på taket, En sång för Martin, Van Veteren-tolkningar, och filmatiseringar av Leif GW Persson-romaner för att nämna några godbitar. En prisad publikmagnet som för några år sedan var gäst i Här är ditt liv.

Sven påpekar: ”Mitt arbete håller mig vid liv, driver mig framåt, rädd för att jag skulle må dåligt om jag slutade, när jag tänker att allt livet ut består av repetitioner då är det dags för pensionering.” Inflikar att jag sett honom i Hjälten på den gröna ön, I väntan på Godot, Processen och kanske i något av Brecht. Minnesvärda gestaltningar! Hur utfaller en jämförelse mellan landets två största stadsteatrar? Mannen med den hesa stämman framhåller skillnaden i storlek. Stockholm har norra Europas största kapacitet, fyra gånger så många besökare som teatern vid Götaplatsen och dubbelt så många anställda. ”Ambitionerna är höga på bägge håll, kamratskapet gott också i huvudstan, Goa gubbar och gummor finns också där, var man än befinner sig kan det vara skillnad på publiken från dag till annan, blyg publik kan ge mycket applåder, en myt att man är mer tystlåten i Norrland. 

I Påklädaren har vi fått lust att spela med identiteter, exempelvis mästare och lärling.” Återseendets glädje förnimms i salongen. Presentationerna av Sven och Tomas bygger på konceptet ”här har ni oss i full frihet, sedan så kan vi spela pjäsen.”(Sven gjorde pjäsen också i Stockholm, fast endast en kortare period på grund av sjukdom i ensemblen.) Jag var övertygad om att den yngre imiterade den äldre. Sven invänder att det är Sir John Brömsen imiterar. ”Vi råkar bara ha samma röstläge”.  

Om jag rätt tyder anteckningarna har Sven aldrig sett sig som stor skådespelare, vill hellre betraktas som stor kamrat. ”Viktigt att inte vara märkvärdig, är inte samma person på och utanför scen, träffar gärna folk, såväl på stan som i mitt politiska engagemang. Min generation kom ju fram under de vilda strejkernas och demonstrationernas tid. Folk är glada att se mig, inte vanligt att kända personer står för något fast i sina liv.” Någon enstaka gång har det hänt att han blivit hotad med stryk för sin kommunistiska uppfattning. Sven kommenterar en omtalad utnämning. Vid fyllda femtio blev han utsedd till Sveriges sexigaste man. ”När jag sa att jag ville slippa det där spektaklet, sa min fru Viveka att jag skulle ta det lugnt och tänka efter: Det är inte din allmänna tjusighet kloka kvinnor faller för, utan för att du är en sån som står för nåt. 

Då vi pratade om lokala muthärvor sa Wollter: ”Har länge gnällt över vad jag saknar mest från ungdomen, nämligen vardagshederlighet. Pangade man en dora skulle man stå för det. Men överheten är ju knappast några föredömen i våra dagar”. Apropå vad han är mest stolt över att ha uträttat, sipprar ett nöjt konstaterande fram. ”Alla har sett mig någonstans, vilket inte är så dumt gjort. Här sitter jag med dig från Sekotidningen” (Sven har i höst gett ett otal intervjuer, så entusiasmen gjorde mig överlycklig), ”Jag började min bana -53, frågan är stor om man tar den på allvar. Mest stolt är jag över mina barn, att de kunnat sova i sängar med rentvättade lakan, inte varit hungriga och fått lov att vara barn. I dag gläds jag mest åt att mina barn och barnbarn verkar tycka det är roligt att träffa mig. Mer än Pappa-Barn har vi blivit Vänner. Jag lagar mat, vi tar ett glas vin, vi snackar som folk är mest. Inget märkvärdigt, men herre gud så roligt”, avslutar en rörd pappa.

Mats Hallberg

Foto: Jan-Anders Lindqvist