Ett livsfarligt virus

Det nya Coronaviruset har fått allvarliga konsekvenser. Samtidigt, när man surfade runt för några veckor sedan och läste kommentarer var det inte ovanligt med formuleringar som, "Jaja, det är bara gamla och sjuka som kommer att dö av detta". Empatilöshet? Egoism? Bara jag och min superfriska familj klarar oss, är livet på topp. Det är ledsamt och fruktansvärt hur det ens blivit okej att se så här på sina medmänniskor. Nu verkar det ha vänt till mer solidaritet.

Det handlar inte bara om Corona. Det genomsyrar hela samtalet, det offentliga och privata. Vi och dom. Starkast vinner. När sjukförsäkringen havererar så drabbar det ju inte "mig". Jag får ju mina extra tusenlappar när skatten sänkts. Tjänar jag riktigt bra så innebär avskaffandet av värnskatten att jag kan skratta hela vägen till banken. Men de som är sjuka, får indragen sjukpenning, prövas mot fiktiva jobb och blir misstrodda av Försäkringskassan. De bidrar ju ändå inte till välståndet, tänker en del.

Eller när vi vet att uppemot 50 000 människor lämnar sina hem och flyr runt om i världen. Varje dag. Då maxar Moderaterna någon form av antihumanistisk kampanj. Gruppledaren lägger upp en bild på sig själv föreställande en gränsvakt och partiledaren en bild på sig själv i jaktmundering. Budskapet är att gränserna måste stärkas. Det är bisarrt och omänskligt. Men ett tecken i tiden att säga och tycka vad som helst.

Jag gör vad jag kan för att ta debatten mot de krafter som vill knäcka solidariteten och det gemensamma samhället. Men vi måste vara många som tar denna kamp. Annars är vi farligt ute. På riktigt.

Gabriella Lavecchia