Vår fackliga antirasism

Så började det

De första fackföreningarna bildades för mer än 150 år sedan. Arbetare hade fått nog av evighetslånga arbetsdagar, livsfarlig arbetsmiljö och ynkliga löner. Innan fackföreningar fanns satte, och sänkte, arbetsgivarna lönerna precis som de ville. Det blev inte många ören.

Så arbetarna gick samman och ställde krav. De sa till arbetsgivarna: ”Lyssna på våra krav – annars arbetar vi inte”. Arbetsgivarna tvingades att förhandla och överenskommelser gjordes. De första kollektivavtalen var tecknade, arbetsgivarnas makt att själva sätta lönen bruten.

Facken förändrade allt

Sedan dess har starka fackföreningar förändrat arbetsmarknaden fullständigt. De första kollektivavtalen skrivna på enkla papper har blivit till böcker fyllda med rättigheter. Arbetstiderna har reglerats och kortats rejält, arbetsmiljön blivit dramatiskt bättre. I avtalsrörelser förhandlar facken fram årliga löneökningar och ingen kan tvingas att jobba för en lägre lön än vad som förhandlats fram i kollektivavtalet.

Starka fack har dessutom kunnat driva på för politiska krav som gjort Sverige till ett bättre land: semester, pensioner, föräldraledighet, a-kassa, sjukförsäkring och en generell välfärd.

Annars arbetar vi inte

Mycket har förändrats, men en hel del är sig också likt. Grunden för vår fackliga styrka är fortfarande att vi är många. Det är sant varje gång vi tecknar ett kollektivavtal som säkrar löneökningar och rättigheter och det är sant när ett skyddsombud lägger ett skyddsstopp eller ett Seko-ombud med medlemmarna i ryggen tar diskussionen med sin chef.

Kan vi hålla ihop och se till våra gemensamma intressen är möjligheterna oändliga. Om inte riskerar vi att förlora allt. Våra löner och våra rättigheter vilar fortfarande på att vi är tillräckligt många för att i en avtalsrörelse kunna säga till motparten: ”Nu tecknar ni ett kollektivavtal med oss om löneökningar och rättigheter, annars arbetar vi inte”.

Rasism

Kärnan i all facklig verksamhet är alltså, sedan åtminstone 150 år, att vi håller ihop och utifrån våra gemensamma intressen får arbetsgivaren att gå med på löneökningar och rättigheter på arbetsplatserna. Brevbärare, kriminalvårdare, vägarbetare, spärrvakter eller driftstekniker som jobbar tillsammans har gemensamma intressen. Oavsett var de, eller deras föräldrar, råkar vara födda.

Rasism handlar tvärtom om att dela upp människor i ett ”vi” och ett ”de” utifrån exempelvis ursprung, hudfärg eller religion. Till rasismens ”vi” skulle då räknas mängder av Seko-medlemmar på arbetsplatser runt om i Sverige. Till rasismens ”de” skulle räknas mängder av andra Seko-medlemmar på precis samma arbetsplatser.

Kollegor skulle ställas mot varandra.

Nog av våld och förtryck

Rasism har självklart inte någon plats överhuvudtaget i samhället. Vi har sett nog nu av vad rasistisk diskriminering, rasistiskt våld, rasistiskt förtryck eller rasistiska attityder ställer till. Först och främst naturligtvis för de som utsätts. Men också för hela samhällen. Den som vill leta exempel på att rasism inneburit något positivt för ett enda samhälle genom historien får leta förgäves.

Människors lika värde är en bättre utgångspunkt.

Facklig antirasism

Men rasismen slår också stenhårt mot kärnan i all facklig verksamhet, att hålla ihop och utifrån våra gemensamma intressen kräva löner och rättigheter. Det som alltid varit vår enda chans.

Rasism ställer kollegor mot varandra. Istället för att vi ser till våra gemensamma intressen vill den att vi ska stirra oss blinda på varandras hudfärg, ursprung, tro. Istället för att vi sätter tryck bakom våra krav vill den glesa ut våra led.

Visst, det finns kanske människor som tjänar på rasism. Men det är i så fall de som vill ge sig på våra rättigheter, de som tycker att de som gör jobbet ute på arbetsplatserna har alldeles för höga löner.

Därför är antirasismen avgörande för vår fackliga styrka. Utan sammanhållning – ingen facklig styrka. Utan facklig styrka – inga bättre löner, inga trygga jobb och inga rättigheter.

Antirasismen är en facklig överlevnadsfråga.